Högsäsong för.. socialfobi? O.o
Jag vet inte vad det är med mig just nu. Jag är så tom. Rakt igenom. Jag skriker inombords, men ingen hör. Jag står på knä och skriker efter hjälp, och ingen hör. Det är som om ni ser rakt igenom mig.
Jag tror det är något med den här årstiden. Vintern är snart över. Allt är precis lika grått som fem månader tidigare. Det är kallt. En kyla som går rakt igenom alla kläder, tränger sig in genom huden, och stannar där. Allt känns mycket tyngre nu, än vad det hade gjort om himlen varit blå. Om solen hade lyst, och värmt upp oss. Tinat den is, som ligger som ett lager på insidan av vår hud.
Den här årstiden, ja. Den påverkar mig något otroligt. Min socialfobi tar över mig. Från ett instängt rum innuti mig, tar den sig ut, och långsamt övertar den mig. Jag stannar hellre inne än att gå ut och se folk. Jag sitter i här, och skaffar mig andra vänner istället. Mitt inre försöker övertala mig om att jag inte behöver några ''riktiga'' vänner.
Det gör sedan att skolan lider. Jag sitter här, natt som dag, och har ingen större koll på resten av världen. Ärligt, så känns det som att jag inte bryr mig heller. Så jag skolkar. Förstå hur sjukt det är. Att inte kunna styra sig själv. Att känna sig så psykiskt beroende att livet påverkas.
Jag har varit här förut. Förra året kände jag precis som jag känner nu, och då var jag inte beredd. Jag minns den tiden. Den tiden när mitt liv bara ramlade utan att jag ens märkte det. Det var dock på den tiden jag skaffade mina idag, allra käraste vänner. <3 Det ångrar jag inte för en sekund, men jag vill inte falla dit igen.
Jag hoppas verkligen att det blir bättre snart. Inte bara för mig, utan även för alla andra där ute, som känner som jag. Jag tänker göra allt jag kan för att inte hamna på samma ställe som förut. Jag vill inte dit. Det är en hemsk plats, men det förstod jag inte när jag var där. Jag var helt paralyserad och insåg inte vart jag var på väg.
Den som öppnade mina ögon och fick mig på rätt spår igen, är en mycket god vän till mig. Hon fick mig att inse att livet var mer än så, och hon stöttade mig. Hon skyddade mig när jag var rädd, och uppmuntrade mig hela tiden. Jag vill tacka henne. Det är inte nödvändigt att nämna namn, för hon vet vem hon är. Och jag älskar henne, oavsett vad. <3
Så till alla er där ute, försök inte gömma er, för verkligheter hinner ikapp. Framtiden erbjuder något mycket finare. Jag vet att jag kan ta mig igenom den här tiden. För jag har min familj. Jag har mina vänner. Och jag har min underbara pojkvän, som jag vet alltid kommer finnas där för mig. Åter igen. Till alla er där ute, vi klarar det här. <3
I sing now for all of you with no one to hold on to, for all the broken hearts out there, waiting for someone to be near, hold on .. <3
Jag tror det är något med den här årstiden. Vintern är snart över. Allt är precis lika grått som fem månader tidigare. Det är kallt. En kyla som går rakt igenom alla kläder, tränger sig in genom huden, och stannar där. Allt känns mycket tyngre nu, än vad det hade gjort om himlen varit blå. Om solen hade lyst, och värmt upp oss. Tinat den is, som ligger som ett lager på insidan av vår hud.
Den här årstiden, ja. Den påverkar mig något otroligt. Min socialfobi tar över mig. Från ett instängt rum innuti mig, tar den sig ut, och långsamt övertar den mig. Jag stannar hellre inne än att gå ut och se folk. Jag sitter i här, och skaffar mig andra vänner istället. Mitt inre försöker övertala mig om att jag inte behöver några ''riktiga'' vänner.
Det gör sedan att skolan lider. Jag sitter här, natt som dag, och har ingen större koll på resten av världen. Ärligt, så känns det som att jag inte bryr mig heller. Så jag skolkar. Förstå hur sjukt det är. Att inte kunna styra sig själv. Att känna sig så psykiskt beroende att livet påverkas.
Jag har varit här förut. Förra året kände jag precis som jag känner nu, och då var jag inte beredd. Jag minns den tiden. Den tiden när mitt liv bara ramlade utan att jag ens märkte det. Det var dock på den tiden jag skaffade mina idag, allra käraste vänner. <3 Det ångrar jag inte för en sekund, men jag vill inte falla dit igen.
Jag hoppas verkligen att det blir bättre snart. Inte bara för mig, utan även för alla andra där ute, som känner som jag. Jag tänker göra allt jag kan för att inte hamna på samma ställe som förut. Jag vill inte dit. Det är en hemsk plats, men det förstod jag inte när jag var där. Jag var helt paralyserad och insåg inte vart jag var på väg.
Den som öppnade mina ögon och fick mig på rätt spår igen, är en mycket god vän till mig. Hon fick mig att inse att livet var mer än så, och hon stöttade mig. Hon skyddade mig när jag var rädd, och uppmuntrade mig hela tiden. Jag vill tacka henne. Det är inte nödvändigt att nämna namn, för hon vet vem hon är. Och jag älskar henne, oavsett vad. <3
Så till alla er där ute, försök inte gömma er, för verkligheter hinner ikapp. Framtiden erbjuder något mycket finare. Jag vet att jag kan ta mig igenom den här tiden. För jag har min familj. Jag har mina vänner. Och jag har min underbara pojkvän, som jag vet alltid kommer finnas där för mig. Åter igen. Till alla er där ute, vi klarar det här. <3
I sing now for all of you with no one to hold on to, for all the broken hearts out there, waiting for someone to be near, hold on .. <3
